Sirpa Kärkkäinen: Träden är våra lungor – en utställning om bakgårdens pärlor, väsen och övergivna

”Vad kan man hitta på en bakgård i Helsingfors? Ett litet, hemligt buskage; en omärkt jordplätt med barrtäckta stigar kors och tvärs och solens strålar som silar in mellan trädens lövverk. På de här bakgårdarna möts både hundägare som rastar sina hundar, lekande barn och funderare som önskar lugn och ro. De här impedimenten som stadsplaneraren förbigått är stadsbornas andningshål.”

För konstnären Sirpa Kärkkäinen representerar de naturliga skogarna och de små skogstjärnarna i Esbo, Sibbo och Vanda dessa bakgårdar. Under de två senaste somrarna har hon promenerat, cyklat och vandrat runt i dessa landskap. Samtidigt har arbetena till utställningen ”Träden är våra lungor” blivit till.

När Sirpa Kärkkäinen rörde sig i naturen lärde hon sig att det inte lönar sig att planera arbetena på förhand. Var och en kan föreställa sig hur det är att måla på ett löv som ständigt darrar i vinden. Eller hur det känns att behandla ett skrovligt berg eller barken på ett träd med traditionella målarverktyg. De bästa och mest lyckade bilderna uppstår därför ofta med hjälp av verktyg som naturen själv erbjuder. Ett sådant verktyg kunde vara en soltorkad vindruvsklase som någon vandrare hade lämnat efter sig, eller en tjock kolbit i en utbrunnen brasa.

Därför är varje bild på utställningen kopplad till en historia om just den platsen och stunden där den uppstod. Förutom historierna är en del av bilderna kopplade till en kort video.

Verken på Träden är våra lungor-utställningen är indelade i tre grupper:

Doldisarnai gruppen finns vättar och skogsväsen som ofta började titta fram när hon rörde mig i naturen – fler och fler ju mera hon tillbringade tid där.

Påhittade I gruppen finns verk av material som konstnären hittade i naturen, men som hon skapade att motsvara sina egna visioner. En del av dem uppstod som en snilleblixt där och då, andra byggde hon upp under en längre tid och placerade sedan ut dem på speciella ställen som hon valde ut.

Lämnade i gruppen finns spår av människor som naturen under en lång tid sett snett på. De är lämnade och bortglömda – på en obemärkt bakgård.

Sirpa Kärkkäinen välkomnar er till utställningen med dessa ord: ”När jag skapade den här utställningen kände jag lycka, glädje och frihet. Jag önskar att också du upplever samma sak när du bekantar dig med utställningen!”